Globalisering är inget nytt för vår tid även om den är mer omfattande i dag. Man kan urskilja två tidigare globaliseringsvågor, en vid 1700-talets slut och en från 1800-talets senare hälft fram till första världskriget. Båda dessa perioder avlöstes av krig och avglobalisering. En sak som de har gemensam med vår tid är att tillväxten ökade men att den fördelades ojämnt och att detta gav upphov till starka spänningar. En lärdom man kan dra är att omvandlingar av detta slag alltid får stora politiska följdverkningar och att de skakar om den geopolitiska ordningen.
Globaliseringen är inte någonting helt nytt under solen. Dagens ökade handel och marknadsutvidgning bör ses mot bakgrund av tidigare liknande processer. Om globalisering i ekonomisk mening åtminstone delvis kan definieras i termer av stegrad handel i förhållande till nationalprodukten (BNP), ser vi att sådana perioder inträffat tidigare i historien. Även om det ofta är svårt att hitta tillförlitliga data för handel och BNP före mitten av 1800-talet, kan man ändå identifiera tre vågor sedan mitten av 1700-talet; det sena 1700-talet, perioden efter 1850 fram till första världskriget och den nuvarande vågen av globalisering som inleddes under 1960-talet. De tidigare avancemangen i internationell aktivitet avbröts av perioder då handel och kapital flödade i mera begränsad skala. I båda dessa fall hängde detta samman med kris- och krigsperioder: i det förra fallet Napoleonkrigen, i det andra effekterna av det första och andra världskriget med en mellanliggande period av ekonomisk kris. Båda gångerna utlöste krig och nationalism protektionism och ekonomisk kris. 1820- och 30-talets Europa var åtminstone ekonomiskt lika krisdrabbat som 1930-talets. Årtiondena efter Waterloo kännetecknades av finanskriser i de ledande västeuropeiska länderna och en mycket hög arbetslöshet till exempel i Storbritannien, som var den ledande industrinationen.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
