Ville göra läsarna solidariska med textens värld

Författaren Anna-Karin Palm betonar i sin njutbara biografi om Selma Lagerlöf den moraliska och medmänskliga kärnan i författarskapet. Palm beskriver hur Lagerlöfs skrivande bör förstås som drivet av en vilja att försätta sin läsare i ett särskilt känsloläge och väcka deras moraliska förmåga. De felläsningar som Lagerlöf utsatts för bör enligt Palm förstås som ett utslag av att hon var en kvinnlig författare. Att Lagerlöf över huvud taget blev publicerad var resultatet av ett intensivt lobbyarbete av vänner med inflytande i kultursfären. Palm skriver medryckande och med en tydlig konstnärlig röst, men det saknas en aktiv dialog med andra forskare och det är otydligt vad som är biografins specifika ärende.

Jag har en favoritanekdot om Selma Lagerlöf som fångar andan i hennes författarskap på ett målande vis. Anekdoten återfinns i det tacktal som författaren Klas Östergren höll i Sunne när han 2012 mottog Selma Lagerlöfs litteraturpris. I talet skildrar Östergren ett minnesvärt möte mellan honom själv och värmlandsförfattaren och Lagerlöfälskaren Göran Tunström. Tunström och Östergren sitter på en uteservering i Paris, där Tunström på bred värmländska ger sitt utlåtande om en nyutkommen och i pressen allmänt hyllad roman. Östergren har lånat ut boken till Tunström, nyfiken på vad Tunström kan tänkas tycka om den. Efter en harang om romanens otaliga tillkortakommanden utbrister Tunström i ett tillstånd av starkaste affekt att: ”Så skulle Selma aldrig göra!” Tunström menade att Lagerlöfs författarskap var själva motsatsen till den omtalade romanens närmast sadistiska ansats att skärskåda och blotta mänskligt lidande. Lagerlöf skildrade, som Östergren uttrycker det i sitt tal, ”människor nedbrutna av motgångar, fattigdom och elände, själar som prövats och brustit och som sökt sig ut i galenskap för att överleva” men till skillnad från många andra hade hon gjort det ”med respekt och hänsyn”. Lagerlöfs stil kännetecknas av en moralisk varsamhet och omsorg.