De senaste veckorna har varit som att följa en direktsändning av flygplanens krasch in i World Trade Center i ultrarapid. Det går inte att slita blicken från det svårbegripliga, trots att katastrofen redan är ett faktum och den fulla bilden av skadeverkningarna ännu bara kan anas. Världen håller andan, räknar kroppar som givit upp andan och känner hypokondriskt efter om Coronan letat sig ner i de egna andningsorganen. Det virala har rest jorden runt och återvänt till sin bokstavliga betydelse, som ett osynligt hot på mångas läppar.
Överallt är presskonferenser, statsministeruppläxningar och extrainsatta livesändningar, för den som inte för sinnesfridens skull satt sig i karantän mot Coronanyheter. Mardrömmar börjar ta formen av illavarslande grafer – kurvorna som påkar uppåt: IVA-inläggningar, dödstal, alkoholism och partnervåld. Och de som pekar neråt: börsen, arbetstillfällen, framtidsutsikter och djupandning. Vår förmåga till solidaritet mäts numer i hur väl vi lyckas hålla oss borta från andra, samtidigt som vi också är mer beroende av varandra än tidigare.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
