En granskning av myterna om Coco Chanel som förstärker dem

Lars Holmberg betonar att hans bok inte är en biografi i traditionell mening utan ett försök att via andras texter närma sig själva myten om Chanel. Boken kan beskrivas som ett litterärt konglomerat av redan existerande biografier och referenserna till sociologiska begrepp blir mest till plåster utan funktion. Men här finns också antaganden som är förvånansvärt könsstereotypa och boken bidrar till att förstärka och upprätthålla myten om Chanel.

Jag har i denna recensionstidskrift tidigare ondgjort mig över den flod av lättillgänglig och kommersiell litteratur som ges ut och som relativt ytligt, men ofta informationsrikt, behandlar olika moden och modeskapare (se Respons 1/2014). Bilden ges inom denna typ av litteratur mer utrymme än ordet och det är ofta påkostade böcker det handlar om – påkostade så till vida att de innehåller ett enormt antal färgglada bilder som visar upp vad som kommit att bli ikoniska modeplagg. Denna kaffebordsgenre tycks bara öka samtidigt som modevetenskap som akademiskt ämne etableras på universitet runt om i världen, ofta då inom ramen för humaniora. Det finns i dag en handfull akademiker, de flesta av dem hemmahörande i den anglosaxiska delen av världen, som genom sina publikationer strävar efter att skriva in sig i en begynnande modehistorisk och modevetenskaplig kanon, och deras verk bidrar avsevärt till akademiseringen av ämnet. Jag lägger inte någon som helst negativt färgad värdering vid vare sig själva strävan eller den kanon som denna strävan riktar sig mot. Modevetenskapen är fortsatt ett ämne i vardande, och behöver – precis som redan etablerade kritiska ämnen och discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap – en kanon att förhålla sig till. Denna strävan är nödvändig för att mode som ämne skall kunna tas på allvar inom den ganska så tröga och ibland ogina kunskapskontext som universitetsvärlden utgör.